Söndagens tävling

På söndagen hade jag återigen en Pleasure som första start. Den här gången bara med LK1/2. Jag försökte ha en friare form på Leo och lät det gå lite fortare. Vi hade tur för domaren bad om extended jog i båda varven och det är något som vi är bra på. Det gav mycket pluspoäng för oss. När domaren kom och pratade med oss så lät det positivt. Hon var nöjd med det hon hade sett. Ryttaren bredvid mig grattade mig redan då, hon trodde att jag skulle vinna pga av det som domaren hade sagt. Och det stämde! Vi vann! En otroligt härlig seger. I hederspris fick jag ett Bucas svettäcke (kostar 80 Euro i butik) och en fin pokal. Jag var lite omtumlad, trodde inte att det skulle räcka så ryttaren bredvid mig fick påminna mig om att rida ärevarv. Jag var lite borta.

Efter lunch var det Western Riding. Det började blåsa rejält så därför valde jag att rida med hjälm, det är så lätt att tappa hatten när det går lite fortare. Leo kändes fin och mönstret gick riktigt bra. Och när vi hade gjort alla bytena så slutade jag rida för jag tyckte att vi var klara. Men det var en rundown kvar och stopp och ryggning. Men när jag slutade rida och började åka häst så bytte Leo galopp en extra gång, 3 straff. Jag bytte tillbaka, men skadan var ju skedd. Nu hamnade vi på 54 poäng så om jag inte hade klantat till mig så hade det räckt till den sista placeringen. Nu är jag jättenöjd ändå eftersom nästan alla byten var bra. Fick 3 straff på det andra bytet på korta sidan och det är ju helt rätt, det var lite stök där. Sen ligger jg på 1/2 minus på de flesta bytena, eftersom det inte är 100% rent. Hoppas att det löser sig framöver.

Sadelbyte och så var det dags för Linnéa att få rida sin klass. Det var 3 tonåringar som var med i skritt och travklassen och de har ju helt enkelt bättre möjligheter att visa upp sin häst än vad Linnéa har på Leo. Han var lite pigg för henne och hon rår ju inte på honom när han vill springa. Men hon blev 4:a åtminstone. 

Sadelbyte igen och helgens sista klass. Reining. Usch så trött jag var. Det är rätt ansträngande med 3 starter per dag. Det är kul att rida reinng, men jag var helt enkelt för trött. När vi skulle göra spins blev det bara pannkaka och jag glömde bort att rida eftersom all koncentraton gick åt att räkna antalet spinns. Men resten gick bra och vi blev 3:a.

När vi skulle åka hem litade vi förstås på att det skulle vara skyltat och på vår GPS. Vi kom till en liten korsning där alla vägar var lika små och GPS:en skickade iväg oss på en av vägarna. Det kändes osäkert eftersom vägen var ruskigt smal och brant men man måste ju välja den vägen som verkar sannolik. Det var förstås helfel. Vi hamnade på en liten villagård där det inte fanns mycket plats alls. Husägaren kom ut och verkade arg dessutom när vi försökte vända. Jag bad om ursäkt flera gånger och gubben hjälpte sen oss att vända. Han flyttade på sina trädgårdsmöbler så att det skulle gå att komma runt. Vi såg hans hus sen när vi kom ner till rätt väg och då vinkade gubben så han var inte så sur trots allt.

Lördag på tävling

På lördagen var jag inte alls i form. Nervös. Inte så att jag inte ville rida, men jag mådde kasst. Dagen började uselt också, för Leo kom lös när Jouni skulle ta av sleazyn. Leo tyckte förstås att det var superkul att busa runt men han fångades in hyfsat snabbt. Grimman gick sönder så det var en dålig kvalitet på den. 

Dagens första klass var en Western Pleasure LK1-3 och vi var 13 anmälda. På en pytteliten bana. Men det gick ganska ok ändå. Jag var dock tvungen att hålla Leo på plats med tyglarna, han lyssnade inte något vidare på min sits. Han var spänd, men hanterbar. Domaren tog sig tid att prata med alla och ge tips på vad man skulle tänka på och till mig sa hon att hon ville se en friare form på hästen. Blev 4:a i den stora klassen. 

På eftermiddagen hade jag Trail och det brukar normalt vara en gren som går bra. Så inte idag. Vi började bra med grinden, ryggningskoner och galoppbommar. Men sen skulle man vända upp i galopp mot utgången i galopp och sen stanna inne i en liten fyrkant. Leo stack för mig och jag fick inte stopp på honom i fyrkanten. Fick massor med straff där. Resten av mönstret gick också bra, men det räckte ju inte för placering.

Dagens sista klass var Superhorse. Och återigen så stökade Leo runt i traildelen. Vi skulle rygga runt koner och det är vi normalt hyfsat säkra på. Inte den här gången. Leo klampade runt och välte en kon och det blev mycket straff på den delen. Galoppbytesdelen gick bra, det var ju den jag var orolig för men där gick det riktigt bra. Hem och träna ännu mer på koner. Minsta score för placering är 56 och vi nådde inte riktigt ända fram, jag fick 53 poäng. Men jag var nöjd med att vi klarade bytena ok.

Vår granne på tältplatsen hade ingen el till sin hage så hennes häst hann rymma två gånger innan hon insåg att hon måste göra något. Hon fick då dra en elstaketsbit tll vår hage och "låna" elen från oss så att hennes häst stannade i hagen. Hon var glad över att vi ville hjälpa till.

Fest på kvällen igen, men jag gick och la mig tidigt. Jouni hade lyckats hitta hålet i luftmadrassen så nu gick det bättre att sova. Jag la ut våra picknicktäcken under luftmadrssen för att det skulle skydda mot stenarna på marken och det blev bättre. Linnéa kom lite senare och sov också. Jouni stannade uppe till sent. Han rider ju inte så då orkar han ju festa.

Döbrastöcken EWU C-tävling

Folk tyckte att ortsnamnet var ganska lustigt. Det finns ett relativt högt berg som heter Döbra och orten ligger där. Ett riktigt köldhål. Vi har tävlat i samma område tidigare och det har alltid varit kallt där. I år var tävlingen på en helt ny anläggning pga av ägarbyte på den gamla anläggningen.

På fredagen hade Jouni tagit semester för att vi skulle komma iväg i vettig tid till tävlingsplatsen. Restiden är ca 2,5 timme och det är eländigt att komma fram sent när tält och hage måste byggas. Linnéa hade vanlig skoldag och hon slutade 13.00 så vi kunde inte åka jättetidigt hemifrån pga av det. Hade vi varit stressade så hade vi förstås hämtat henne i skolan för att spara tid. Det har vi gjort en gång tidigare när jag skulle tävla redan på fredagen. Då hämtades hon upp i skolan med hästen på släp. Ja, hon har fortfarande skola, hon har sommarlov först i augusti. Det känns sent, men det är så det är i Bayern.

Jag tvättade Leo på förmiddagen och packade det sista i transporten. Kom hem sen och Jouni och jag la dit takboxen på bilen och lastade allt i väntan på att Linnéa skulle komma hem från skolan. Åt en lätt lunch och sen till stallet. Leo var relativt lättlastad idag, det börjar gå bättre och bättre att lasta honom. Långt ifrån perfekt men det tar inte evigheter att lasta honom längre.

Vi kom iväg vid 15.00 tiden. Var tvugna att snabbt hämta noter till en sång eftersom Jouni hade glömt dem. Men det var tur att han hade glömt noterna eftersom kylskåpsdörren stod på glänt och varnade när jag kom hem. Visserligen har vi kattvakt som skulle komma och ta hand om katterna, men all mat hade nog hunnit bli förstörd innan kattvakten var på plats.

Resan gick bra, lite köer eftersom det trots allt var fredag eftermiddag. Och så satt jag och tänkte på att i Sverige är midsommarfirandet i full gång så dags.

Enligt tävlingsarrangören så skulle det vara skyltat sista biten eftersom de flesta GPS:er valde en olämplig väg till anläggningen. Men vi såg inga skyltar alls när vi började närma oss tävlingsplatsen så vi fick vända och köra tillbaka en sträcka. Otroligt smal och backig väg den sista biten. Tur att vi har en bra dragbil, 4-hjusldriven Volvo.

Kom fram till slut och campingen skulle vara på en åker där man inte hade slagit gräset så det var en djungel att ta sig fram i. Lastade ur Leo och jag lät honom beta meddans Jouni byggde hage. Sen reste vi tältet tillsammans. När allt detta var klart gick vi och åt och startanmälde.

Jag red ett kort pass på banan, mest för att visa Leo anäggningen. Leo var gräslig. Han var rädd för högtalare och banderoller. När han är sån går det inte att komma till vettigt arbete. Banan var ruskigt tung och Leo hatar tungt underlag så det gjorde ju inte saken bättre. Mitt humör var nere i fotknölarna.

I serveringstältet hade man fixat så att det gick att titta på fotbollsmatchen mellan Tyskland och Grekland. Bra stämning blev det och tack och lov så vann ju Tyskland. Det var kul att sitta i serveringstältet och se matchen ihop med andra. Många är förtjusta i Idefix och frågar mycket om honom och vill klappa.

En del skämtar om att Idefix är en kamphund och då passade det ju bra att ha en sele md texten "Kampfschmuser". Egentligen var rasen tänkt som kamphund i USA för länge sen, men kamphundsmatcherna förbjöds tack och lov så då fortsatte man at avla fram en ren sällskapshund istället. Och många fågar om han är kuperad eftersom han saknar svans och har öron som skulle kunna va kperae. en han är född med det utseendet som han har. Man har helt enkelt avlat fram det.
Jouni fortsatte att festa men jag gick och la mig. Det var kallt och luftmadrassen läckte. Blä. Linnéa fick sova över hos en vän så hon hade det bättre antagligen. Nåja, lite sömn blev det.

Vad är det med mig?

Var som publik på stortävlingar under helgen. Massor med fin ridning och fina ekipage. En del av mina tävlingsvänner var på plats för att tävla och de tyckte allihop att det var så kul och underbart med denna tävling. Och jag känner bara "stressigt och nervöst". Jag är mindre intresserad av tävlande än jag trodde. Undrar om det är mina egna förväntningar/krav som förändrats nu när jag är uppklassad. Mönstren har blivit så mycket svårare och jag känner att jag inte är redo för den nya nivån. Det var roligare på den lägre nivån helt enkelt. Vi ska iväg på fredag och mönstren till mina klasser känns mastiga. Och bytena sitter ju inte, det är mycket jobb kvar där. Nu vill jag helst bara strunta i att åka iväg, stress och problem. Får nog ta en väldigt allvarlig fundering på hur jag ska göra i framtiden, så här vill jag inte ha det inför varje tävling. Visst har jag haft resfeber inför tävlingarna, och varit på ett hemskt humör veckan innan men det känns annorlunda nu. Men det är så mycket av min identitet som sitter i att tävla och träffa folket som tävlar. Om jag inte tävlar tappar jag träningsmotivationen. Och då kan jag lika gärna lägga ner hästeriet. Usch, jag låg sömnlös i natt och tänkte på detta.

Leo hade en lös baksko redan i torsdags och jag var lite orolig för om det skulle hålla tills nästa skoning som skulle ha skett idag. Men hovslagaren kom inte! Att det ska vara så svårt att höra av sig och meddela om man har förhinder. J fick tag på hovis och nästa bud är torsdag morgon. Jag tycker att det känns minst sagt fel att åka på tävling med en nyskodd häst, men vad gör man? Jag hade velat sko Leo redan förra veckan, men det tyckte hovis var på tok för tidigt eftersom det bara blev 6 veckors intervall då. Så dagens bokning var en kompromiss. Hovis andra förslag var nu på fredag men det går ju inte, vi åker ju på fredag.

7 1/2 år sen sist och det kunde gärna ha dröjt mer

Trotsade min förkylning idag och sa glatt till J att jag mådde tilräckligt bra för att träna...Lite hostig och trött, stel förstås men i ridbart skick ansåg jag.

Studerade vädret noga och det duggregnade lätt så insektsplågan borde vara svagare än vid stekande sol. L var med och idag ville hon hämta Leo i hagen och det fick hon förstås. Hon t.o.m. ville borsta. Kors i taket liksom. Och så frågade hon om hon fick rida. Typiskt nog så var hjälmen kvar hemma, den råkade följa med hem efter tävlingen (sen dess har inte L velat rida, och det var i slutet på april  ) Jag lät henne prova min hjälm, men den är för stor även på den minsta inställningen. Eftersom jag vet att Leo numera fungerar bra så fick hon rida upp till utebanan i alla fall, med min hjälm på mest för syns skull faktiskt. Jag gick ju bredvid hela vägen och Leo är betesslö i högsta grad.

Hon fick rida lite trailövnngar i skritt och jag gick bredvid. Leo skötte sig hur fint som helst. 

Jag red sen och började i trav över bommar. Jag har det så lyxigt nu att jag har en egen ridbanan där mina bommar ligger tillsammans med några polepods och 10 koner. Vi har lagt ut bommarna i ett kors och höjt upp två av bommarna med en polepod. Travade först på en volt och red över bommarna. Leo var segare än segast. Det märktes att jag inte hade kunnat rida på några dagar. Han bara segar och har ingen framåtbjudning eller lydnad.

Provade att galoppera igång honom men det var tvärsegt. Nåja, vi kämpade på med att träna galopp över bommarna. Försökte rida på 4 galoppsprång på voltspåret. Ofta klarade jag tre av bommarna och så brast koncentrationen och då stämde inte avståndet och Leo fick lägga in ett travsteg och petade förstås ner bommen.

Men till slut så fick vi lite flyt å det hela. Provade även att rida på tre galoppsprång och då fick jag ännu svårare att ha Leo på plats. Hade jag varit en gammal hoppryttare så hade väl detta känts som en barnlek, men nu har jag aldrig hoppat särskilt ofta och bara på ridskola egentligen.

Övergick sen till att träna mellan mina koner på långsidan. Leo kändes hemsk och han stökade och ville byta lite då och då. Och jag hade problem med att fatta förvänd galopp. Ingen bra dag alls.

L lekte under tiden och hon hade lyckats klättra högt upp i ett jättelikt körsbärsträd utan att jag hade märkt det. J tyckte tydligen att det var ok , han hade sett att hon klättrade så jag sa inget om det. Sen började hon klättra ner och Leo blev lite spänd. Precis när jag red förbi trädet så hoppade hon ner från den nedersta grenen och Leo fick tokspel. Jag flög ju förstås av och jag var så rädd att skada ryggen igen. Men snälla Leo stack inte iväg till stallet eller annat utan han stod snällt kvar bredvid mig och han t.o.m. smög fram och buffade lite på mig.

Och just idag läste jag en nätartikel om att man inte ska rida i kortärmat eftersom man får grus i såren om man ramlar av. Jag har inte ramlat av på 7 1/2 år så jag tyckte att jag allt kan rida i kortärmat utan bekymmer. Synden straffar sig själv.
Funderade på hur ofta jag har åkt av de senaste decennierna. Igår då, med Leo. Och Leo var skyldig för 7 1/2 år sen. Innan Leo hade jag inte åkt av på decennier. Senast tror jag var på K1 ute på en uteritt på Djurgården och hästarna var ystra. Mitten på 80-talet. Och innan dess? Minns inte alls.

Jag gastade en del och det hördes förstås ner till utebanan...Där fanns det andra ryttare. Klättrade upp igen på Leo efter en liten stund. Kändes ok. Red lite byten och det kändes faktiskt bra.

Red sen ner till utebanan för att galoppera lite friskare, stora reiningvolter. Försökte ha igenom ställningen i båda varven. Avslutade med att göra spinn åt båda hållen.

Red sen tillbaka, hade rejält ont i ena benet så jag vlle inte gå. Mötte folk som undrade hur det var med mig, ryktet om min avramling hade gått före mig. Flera frågade försiktigt hur det hade gått. Leo har återigen spätt på sitt dåliga rykte. Märkte att någon tyckte det var galet att låta sitt barn klättra i träd...Jaja, inget att göra. Hade jag sett L klättra så hade jag stoppat det men nu var jag så koncentrerad på ridningen så jag tänkte att J hade den nödvändiga kollen.

Nu har jag ont. Det kommer säkert kännas ännu värre imorgon när jag har stelnat till under natten. Suck Jag har inte råd att göra mig illa.

Alltid sjuk när det gäller?

I påskas hade vi planerat att jag skulle träna dubbla pass med hjälp av J. Blev inget eftersom jag blev däckad av influensan from hell. Inför vår egna tävling var ju Leo halt, ingen träning innan. På förra tävlingen fick jag ryggskott och kunde inte rida. Känner tyvärr fortfarande av stelhet och ont i ryggen men jag kämpar på så gott jag kan. Och denna veckan hade J tagit semester för att vi skulle intensivträna efter clinicen när allt var färskt i minne. Och jag blev givetvis sjuk igen. Gillar inte denna trenden alls. En ond cirkel minst sagt. 

Tränade dock ett riktigt bra pass för J under veckan, innan jag blev helt däckad av förkylningen. Tvingades vara i ridhuset eftersom det var för aggessiva bromsar på utebanan. Leo blir helt tokig när bromsarna kommer och inget medel tycks hjälpa tillräckligt. Jag har provat mig igenom de medel som säjs vara bäst. Han är dessutom allegisk mot citronella så de medlen går bort. Man får läsa noga på innehållsförteckningen innan köp. Nu använder jag Effols bromsblockerare. På betet har han flugtäcke för att minska besvären och slippa spruta så mycket eftersom han är så känslig. Tyvärr hatar han täcket också och biter sönder dem. Det beror mest på passformen. Det täcket som ligger bäst låter han bli att bita på så det är det täcket som jag kommer att köpa framöver. Jag har två sådana täcken, men sen har jag några andra täcken som inte ligger lika bra, men han får ha dem som reservtäcken.

Vi tränade galoppombyten i serie, eller serie kan man väl inte kalla det för när man rider byte på vart 8:e språng? J var ambitiös först och räknade på 4 språng, men det hinner inte jag med. Så ökade han till 6, men det var fortfarande för snabbt för klumpen i sadeln  Men 8 klarade vi och nu bytte Leo på min sits!!!Jag behövde bara växla i bäckenet. Så himla härligt att bara sitta om. Några gånger förekom han mig så så fick vi börja om.

Äntligen clinic

Och ja, jag var lite nervös trots allt. Varför prestationsångesten slår till när jag ska rida clinic och inte när jag tävlar är ett ämne för någon som är kunnig i det mänskliga psyket. Jag tycker att det är värre när folk som ser mig rida ofta står på läktaren, än när det är folk som jag inte känner alls som står som publik.

Clinicupplägget är att varje deltagare får 4 st 30 minuterspass enskilt och vi var 8 deltagare. För detta betalade jag 180 Euro. Tidigare clinicar har jag alltid fått rida först eftersom jag bor närmast men i år slapp jag det och fick rida som ryttare nummer 3. Skönt! Perfekt tid faktiskt. Jag har aldrig klagat på vilken ridtid som tilldelats mig, det är svårt nog ändå för arrangören att få ihop allt så att ha synpunkter på ridtiden skulle aldrig falla mig in. Om det inte fanns någon väldigt bra anledning till att rida en viss tid förstås.

Vi tränade för Roger Kupfer, samma tränare som jag tidigare ridit flera clinics för. Han är otroligt kunnig och hans träning passar mig. Han har alltid kunnat hitta en övning som passar om det skulle vara så att den första övningen inte passar mig. Ibland behövs det en annan variant på samma tema så att säja.

Han frågade mig vad jag ville träna på i första hand och jag sa modigt att jag vill träna på western riding. I samma ögonblick som jag sa det så kändes det som om jag hade gapat för mycket och jag kände mig lite dum faktiskt. Det är ju inte så att vi alls är färdiga för att tävla i western riding men mitt mål i år är en godkänd ritt på minst 56 poäng som är det minsta godkända poängen för placering.

Men han är en klok tränare så han andas ju givetvis inget om hur svår den grenen är utan han bad mig direkt att börja galoppera och göra lite byten. Hjälp. Han såg ju direkt var våra största problem finns. Min obefintliga kroppskontroll. Jag är fastlåst i bäckenet och jag har usel känsla. Jag fick då träna på att göra skänkelvikning längs spåret och fatta förvänd galopp ur den rörelsen. Och mantrat för helgen blev (som vanligt) fram med vänsteraxel. Vi tränade mycket på detta för att jag skulle få någon sorts automatik i fattningen och inte sitta fel när jag bad om fattning. Hemläxan blev att träna mycket på den rätta hjälpgivningen för galoppfattning och inte överdriva hjälperna utan förfina det hela mer.

Nästa pass ställde han fram 5 koner och nu fick jag träna på att rida mellan konerna så rakt som möjligt. Först i trav och då fick jag göra skänkelvikning mellan konerna. Detta för att öva upp min känsla för avståndet. Sen i galopp och bara rida så rakt som möjligt mellan konerna utan att göra galoppombyten. Leo stökade till det ibland och bytte galopp utan att jag ville det. Jag fick verkligen koncentrera mig på att hålla galoppen. 

På söndagen ställdes konerna fram igen och nu skulle jag göra ett byte mellan de mittersta konerna. R.K. ställde hjälpkoner på bytespunkten för att jag lättare skulle se var bytespunkten var. Jag saknar ju öga för avstånd så detta var en mycket bra hjälp för mig. Ibland skulle jag galoppera igenom mönstret utan att byta och ibland skulle jag be om ett byte. Just för att Leo skulle vänta på mig och inte byta när han trodde att det var byte. Jag fick en del tips om att jag måste ge eftergift i bytet och att jag inte får överge Leo när han har bytt. Där ligger svaret på en del av stöket som vi har. Och bättre galopp! Jag driver, men sen när jag ska göra någon övning så blir jag istället passiv i min sits och tappar drivningen. 

Sen bad R.K. mig att vända snett igenom och göra 3-4 byten på den sträckan. Leo stökade runt och jag skämdes över min usla ridning. Jag har ju ingen känsla för ridning alls kändes det som.

På det sista passet tränade vi pleasure. Raktriktning och få ställningen även på lös tygel. Jag fick värdefulla tips på hur jag ska göra. Skänkeln mot hästen och få igenom ställningen via sitsen. Och ta mig tid! 

Jouni var med hela tiden så han kan hjälpa mig vidare på marken nu när vi tränar. Vi har fått massor med bra tips och övningar att träna på. Han sköter ju min vanliga träning. Nu var det nästan 2 år sen jag hade träning för någon annan än Jouni så det var skönt att få denna clinic. Clinicerna i stallet har tyvärr altid lagts samma helger som jag har haft tävlingar och jag har då valt att tävla istället för att träna. Jag har letat efter altenativa träninga men det har inte funnits något som har passat inom rimligt avstånd.

Tyvärr hrar jag inga blder eller filmer från träningen. Jouni går hela tiden bredvid R.K. för att få tips på vad  ska träna på så därför har jag inga bilder från mina pass.